Att uppnå tystnad när vi mediterar är alldeles fantastiskt; när hjärnan slutar \”prata\” och allting blir magiskt tyst inuti. Det är då vi kan höra den – sanningen – för bakom varje tanke finns en tystnad, och i den tystnaden finns du; ditt sanna jag, dina sanna drömmar, din sanna väg i livet. Det är därför vi mediterar – för att stilla tankarna, hitta tystnaden och lyssna till oss själva.
Men hur stillar vi tankarna? Hur når vi in till tystnaden?
Hjärnan är ett organ, som bland annat är till för att producera tankar. Det sägs att varje gång vi blinkar tänker vi tusen tankar; en del av dem plockar vi upp i det medvetna, resten hamnar i det undermedvetna. De medvetna tankarna är som vita moln på en blå himmel. Ibland kommer de svävande en och en i sakta mak, och vi kan ta itu med en tanke i taget. Ibland hopar sig molnen, blir till gråtunga regnmoln och tar över hela himlen och tankeverksamheten.
När vi mediterar vill vi uppnå en blå himmel, utan distraktionsmoment varken utifrån eller inifrån. Det är därför vi inom kundaliniyogan har många fokuspunkter när vi mediterar; vi sitter på ett visst sätt, håller händerna på ett visst sätt, fokuserar blicken på ett visst sätt och tänker/sjunger på ett visst sätt, för att stänga ute tankarna och fokusera enbart på meditationen.
Men ibland kommer de där molnen ändå, vita, gråa eller svarta. Ibland glider de bara tyst förbi, men ibland är de envisa och vill inte ge sig av. Då brukar jag låtsas att jag blåser på dem, ger dem lite fart, så att de kan fara iväg och jag kan få nå in till stillheten.
För det är där den bor – min sanna essens. Bakom tanken, i tystnaden. \”Hej, Ulrika!\”, säger jag då. \”Vad trevligt att få träffa dig igen!\”