Jag har fått höra att en sorg tar 1000 dagar. Så många dagar behövs för att kunna ta sig igenom den första chocken, allt det praktiska, tunga känslor som skuld, skam, dåligt samvete, ilskan över att ha blivit lämnad, tårarna i att stå ensam; för att så småningom landa i de lättare känslorna, som glädje och tacksamhet över att ha fått lov att ta del av den dödes liv. 1000 dagar. Minst.
För sorg är inget projekt – det finns inga quick fix – och vissa sorger får vi lära oss att leva med. Ta dem i handen och låta dem följa med oss, dag ut och dag in, och försöka se på dem som något vackert, något som berikar våra liv.
Det är nu 1000 dagar sedan min pappa dog. Denne man som så berikat mitt liv. Som gett ![\"\"](\"http://www.thelightofmysoul.se/wp-content/uploads/2018/04/Knut-o-Ulrika.jpg\")
mig trygghet, värme och oändlig kärlek. Han tog emot mig när jag föddes – jag bodde i hans famn de första timmarna av mitt liv; mamma var så svag efter kejsarsnittet. Jag tror att jag redan då blev kär i hans röst, hans lugnande ord, doften från hans hud, de djupa andetagen. Kanske sjöng han mig en sång. Kanske smekte han min kind. Höll min lilla hand i sin. Jag vet inte, det enda jag vet är att jag blev kär redan där.
Och jag trodde att den kärleken var förlorad när han försvann. Som en magisk ros som åldras, tappar sina blad och vissnar till ett intet. Men jag hade fel. Kärleken är hos mig varje dag. För sann kärlek som en gång funnits kan inte försvinna. Jag känner hur den bär mig. Hur jag hör hans röst viska mjuka ord i mitt vänstra öra; ibland så nära att jag kan känna hans andedräkt. Hur han med en lätt hand mot min rygg knuffar mig i rätt riktning. Och vem är jag att säga att den kärleken inte duger?
I den vackraste av världar, det vill säga vår värld, är vi alla tillsammans, levande och döda. De vi älskar har aldrig försvunnit, även om deras liv tagit slut. De är här, vid vår sida i stora Universum. En del av det vi inte ser, en del av oss. Och det är gott nog.