När jag var liten läste pappa Bröderna Lejonhjärta för mig, och jag älskade det kapitlet där Jonatan berättar för Skorpan att ”ibland måste man göra saker man inte vågar, annars är man ingen människa utan bara en liten lort”. Jag drömde om de orden i flera år, de inspirerade mig; för jag ville vara som Jonatan, och göra skillnad. Prinsessor och rosa tyllklänningar har aldrig tilltalat mig, men att sväva som Peter Pan, ta från de rika och ge till de fattiga som Robin Hood eller stå på indianernas sida som Zeb Macahan, det tilltalade. Deras längtan att få hjälpa, att göra rätt, stå på de godas sida no matter what – en sådan människa ville jag också bli.
Men hur finner du det modet? Modet att våga hjälpa andra, att stå på de svagas sida även när du är den sista som gör det, modet att våga säga din åsikt och stå för den, modet att gå din väg även då andra tycker att du ska stanna?
Efter åtta år med kundaliniyoga känner jag att yogan gett mig mycket mod, mod jag inte innan haft. För varje dag jag andas medvetet, mediterar och gör mina asanas blir modet starkare och starkare. Inte det modet som får mig att hoppa bungy jump (jag är höjdrädd) eller modet att hålla en liten mus i handen (ni skulle hört mig i morse när en mus sprang över köksgolvet), utan det mod som gör att jag vågar leva det liv jag vill leva. Som får mig att våga välja mina livsuppgifter, vänner och vardag med omsorg. Som får mig att säga Ja till mig själv, även då det innebär ett Nej till andra. Som får mig att hjälpa de som behöver hjälp, säga orden som krävs, rädda det som räddas bör, älska den som ingen annan älskar. Precis som Jonatan Lejonhjärta och Zeb Macahan.![\"Zeb\"](\"http://www.thelightofmysoul.se/wp-content/uploads/2016/02/Zeb.png\")
Jag är modig. Åtminstone de flesta dagar. Och de dagar modet börjar svika får jag påminna mig själv, säga de yogiska orden: ”It’s not life that matters, it’s the courage that you bring into it”. För utan mod är jag bara en liten lort.