Andrum

Mina barn upplever det också, tempot, som vi alla befinner oss i. De kan utbrista: ”Är det redan fredag igen, det var ju precis måndag!”, och de upplever inte min barndoms väntan och längtan. Det kan bero på att de aldrig har tråkigt – det finns alltid en fotboll, mobil, läsplatta eller dator att lattja med. De upplever aldrig stilla stunder med sig själv, för i deras ensamhet finns det alltid någon ”Youtubeare” som pockar på uppmärksamhet eller någon vän att snapchatta med. Om de inte hade haft en väldigt tjatig mamma som tycker att man bör stanna upp ibland, känna in läget, bara vara, så hade de levt med en mobil i handen varje minut.

Det där med att bara vara är egentligen inte jag. Jag är en person med skallen full av idéer och måsten. Det finns alltid något jag kan göra, en tröja att tvätta, säng att bädda, vän att smsa, bok att läsa – eller ännu hellre – skriva en själv. Att bara vara är något jag har fått lära mig och det är jag väldigt tacksam för, annars hade jag tillhört de utbrändas skara.

Att bara vara betyder total närvaro (och gärna stillhet) i stunden. Att sjunka ner i ett skumbad och vila alldeles stilla. Att klappa katten och verkligen känna in hens kropp i varje rörelse. Att sluta ögonen, sitta i stillhet och låta tankarna komma och gå som små vita moln på en blå himmel. I detta bara vara får du en möjlighet till andrum. Du får en möjlighet att känna in ditt egna andetag, sakta ner det och genom det läka på alla plan. Du får en möjlighet att bara vara du. När, var och hur spelar egentligen ingen roll. Det viktiga är att du hittar det en stund varje dag, stillheten, andrummet. Att bara vara.

Om inte tror jag att det blir som i Stig Johanssons dikt. När vi nått ålderns höst och tittar tillbaka inser vi att de dagar som gått, som vi glömde att uppskatta och leva i, är förbi och kommer aldrig igen.