Vi sitter i restaurangen, jag och min familj. Utanför svajar palmerna, solen går ner bakom bergen och vi njuter av all inclusive-mat. Vid bordet intill sitter ett äldre par. De är väldigt lika varandra: grånande hår, glasögon, rynkiga kinder och panna. De säger inte så mycket till varandra, reser sig då och då för att med stapplande steg hämta mer mat. Väl sittande vid bordet igen fortsätter de äta och när de slutligen är klara lutar de sig tillbaka och möter varandras blickar. Blickar som strålar, som omsluter hela deras ansikten. De lutar sig fram, fattar varandras händer och stryker varandra mjukt över tydliga ådror och matta vigselringar.
Mina ögon tåras och tankarna vandrar till min mamma. Hon som nu sitter ensam i en liten lägenhet. Cancern kom, tog pappa med sig och lämnade henne kvar. Och jag tänker på alla andra som blivit lämnade ensamma. Som, precis som mamma, tar sig igenom dagar med likgiltighet, som kräker av sorg när den vänder ut och in på deras magar, som kryper på golvet när benen inte bär dem, som vid varje ljud stannar upp och lyssnar, väntar på att nycklarna ska sättas i dörren, trots att de vet att den de väntar på är död. Jag tänker på dem som lever med ensamheten – det värsta som finns när den inte är önskad.
Tankarna går också till mig själv och min kärlek, den som har levt sedan nyår -93; trots att han var så full att han ständigt glömde mitt namn, trots att jag inget visste om fotboll och han inget om Selma Lagerlöf, trots att våra olikheter ibland är fler än likheterna, är vi fortfarande kära. Och här på Gran Canaria är det lätt. Hans hand i min, samtal som blir djupare och djupare, längtan efter att få vara nära växer sig stor. Hemma, i en vardag fylld av jobb, skola och fotboll, är det svårare. Ibland är jag så trött att det jag vill säga till honom aldrig kommer fram; inget allvarligt, oftast en petitess. Men när relationen består av möten i dörren, snabba samtal på telefon, jag somnar i sängen och han i soffan, kan jag glömma bort att uppskatta kärleken. Våra 23 år.
Jag skulle vilja fråga paret vid bordet intill hur de gjorde. Hur har ni lyckats? undrar jag. Hur kan ni fortfarande le mot varandra med strålande ansikten? Trots all vardag och alla svagheter vi visar varandra i en lång relation. Och jag skulle vilja säga: ”Vackra ni, så glad jag är för er kärlek. Fortsätt älska varandra, och älska även för alla de som inte längre kan. Så länge jorden bär er och himlen tillåter”.
Men jag säger inget. Bara låter mina ögon fyllas av sorg och av glädje.