Med hjärnskakning och en släng av influensa har jag mått så här i några dagar…
I dunklet av natten ser jag att hon sover och jag tassar ut barfota med sökande ögon. Var är den, min flyktort, min plats för vila? På gårdens mitt, upplyst av stjärnorna, ser jag den, sätter mig på dess kant och hoppar i. Ett stort plask hörs och hela jag sköljs över av det svala brunnsvattnet. Jag lägger mig på rygg, flyter på den mörka vattenytan medan jag kikar uppåt och skådar in i Karlavagnen och de Tre vise männen.
Så står hon där, plötsligt, jag som var så tyst! Jag ser hur hon hytter med fingret, hon med sin eviga ihärdighet och otålighet. Jag hör hennes röst, hur hon ropar mitt namn och skymmer himlen av stjärnor. ”Ulrika, jag vet att du är där! Det är ingen idé att du gömmer dig. Kom upp! Kom upp och gör det du ska!”. Jag simmar in mot brunnens vägg, försöker smälta in och bli ett med de gråa tegelstenarna. Förgäves. Hennes röst dånar ner i brunnen och ekar längs väggarna. Fröken Samvete. ”Hörre du, det är ingen annan som gör ditt jobb! Familjen, företaget, allt faller med dig. Kom upp nu! Du har en bok att skriva, om inte två. Var inte så jädrans lat!”.
Lat, tänker jag. Hon skulle bara veta. Hur det snurrar i mitt huvud, hur kroppen värker, hur hjärtat jobbar i hundranittio. ”Jag kan inte komma upp”, ropar jag i ett försök att rättfärdiga min plats. ”Jag kan hjälpa dig, gå ingenstans!”. Som om jag skulle, tänker jag och ser henne försvinna. Strax är hon tillbaka med ett metspö. Hon firar ner linan i brunnen och ropar: ”Jag har tagit bort kroken, bara ta tag så drar jag upp dig!”.
Jag känner hur linan sveper mot mitt hår, känner hur hela mitt inre skriker nej, och ropar det högsta jag kan: ”Jag vill inte! Jag mår inte bra!”. ”Det skiter jag i!”, skriker Fröken Samvete. ”Kom upp och ta en Alvedon eller två, eller möjligtvis en whisky. Det är så vi gör förstår du, vi människor, vi biter ihop, låtsas vara friska, tar nya tag”.
Whisky, herregud, har hon glömt att jag är nykterist? tänker jag och släpper taget om väggen. Släpper taget och tillåter mig själv att sjunka, och ju djupare jag sjunker desto mer avlägsen blir hennes röst. På brunnens botten lägger jag mig tillrätta och av mina händer formar jag en kudde som jag stoppar under huvudet. Jag stänger mina ögon, här finns inget att se. Jag stänger mina öron, här finns inget att höra. Tystnad. Stillhet. Välbehövlig vila.