I somras stod jag i ett folkhav i Göteborg och lyssnade på Uno Svenningsson och fastnade starkt för orden i en av hans sånger – Det finns ingen framtid om vi inte kan tro på varann. Jag har hört den sången förr, sjungit med i den många gånger, men just där och då fick de orden en större betydelse. I efterskalven av pandemin, efter chocken över Ukrainakrigets start, under pågående politisk oreda i landet, inflation och stigande priser kändes det så viktigt att få lov att tro. Tro på att vi finns där för varandra och att kärleken alltid segrar.
Sedan sommaren har det hänt mycket och inte har vår tro på varandra ökat. Tvärtom svämmar Världen över av misstro mellan grupperingar och länder och det är lätt att gå in i denna misstro och göra den till sin egen. Att sluka allt som sägs och skrivs, bli förfärad, orolig, rädd, hatisk och att fylla sitt hjärta med tvivel på människans godhet.
Det finns en universell lag som säger att när en dörr öppnas för nytt mörker öppnas också en dörr för nytt ljus. Denna lag är Universums sätt att ständigt skapa balans för att mörkret aldrig ska vinna. Så även nu när många människor känner att Världen befinner sig i det mörkaste mörker lever också det ljusaste ljus. Någonstans. Och om de människorna och du och jag inte kan hitta det ljuset runtomkring oss, får vi börja leta i oss själva.
För allting börjar med mig (och dig) och min (och din) inställning till oss själva och Världen. Om jag väljer att se det ljusa och positiva i mig kommer jag också ha lättare för att se det ljusa och positiva i dig och i Världen. Och ju mer jag ser, tror, talar, skriver, sjunger om det ljusa desto mer kommer jag att lysa och sprida ljus. Och då lika ofta dras till lika kommer mitt ljus dras till ditt ljus och vi lyser då starkare tillsammans.
Detta kan låta förenklat och naivt, men jag tror med hela mitt hjärta att det är så. Att även i det mörkaste mörker finns det ljusaste ljus, och jag tänker lysa det allra starkaste jag kan för att inge ljus och hopp till mig, dig och Världen. Lys med mig om du vill.