Vi står barfota i det fuktiga gräset. Den vita putsen på stugan han och mamma hyrt blänker vit i månskenet. Runt omkring oss vaggas de österlenska sädesfälten av en varm sommarvind. Vi står och lyssnar – lyssnar efter det ljud vi hört så många gånger förr; syrsornas spel i julikvällen. Jag ser att han försöker, att han så gärna vill, och jag frågar trots att jag redan vet. Hör du inte? Hör du inte syrsorna? Han lyssnar igen, skakar sedan sakta på huvudet och ögonen fylls utav tårar. Nej, jag hör inte.
Jag ser på denne man och mitt hjärta fylls utav sorg. Jag sörjer för hans skull, för jag vet hur mycket han älskar ljudet av syrsor. Jag sörjer att ålderdomen så skoningslöst slår ut våra kroppar och sinnen, trots att vi bedjande på knä ber den att låta bli. Men mest av allt sörjer jag för min skull, för vem är jag utan honom? Vem är jag när jag ensam lyssnar efter syrsorna?