För länge, länge sedan samlades gudarna för ett möte. De skulle bestämma var Livets hemlighet skulle gömmas. En gud föreslog längst in i det djupaste berg. En annan längst ner i det djupaste hav. En tredje gud föreslog att den skulle gömmas där den var svår att hitta, men väl upptäckt, skulle många få glädje av den. De andra gudarna tyckte att den tredje gudens förslag var det bästa. Och så kom det sig att Livets hemlighet gömdes inuti människan.
Åren gick och Jorden utvecklades inte som gudarna ville. Den tredje guden föreslog då att de skulle leta upp en människa värdig nog att få veta hemligheten och med gudarnas kraft sprida den över Jorden. De gav sig ut och fann inom kort en ståtlig, rik man med många undersåtar. En av gudarna viskade hemligheten i mannens öra. Mannen lyssnade storögt, skrattade högt och slog sig för bröstet. Inom några få dagar hade han låtit bygga hundratals skepp och med hjälp av dem tog han sig ut på haven och med en aldrig sinande kraft i sitt svärd erövrade han varje hem där han steg iland. Gudarna förstod att de hade skänkt sin kraft åt fel människa, och de störtade allt som mannen hade byggt upp och släppte fria alla han hade fängslat.
Återigen gav sig gudarna ut för att leta. De letade i många dagar och slutligen fann de en vis, skäggig man och i hans öra viskade de hemligheten. Mannen lyssnade storögt, nickade klokt och skred genast till verket. Inom några få dagar hade han låtit bygga upp många hus Jorden över där hans sanning skulle förkunnas från predikstolar, och bekände man sig inte till den sanningen var man inget värd. Gudarna kunde se hur mannens sanning splittrade familjer och vänner, och återigen förstod de att de valt fel. De tog kraften ifrån mannen och brände ner de hus han byggt upp.
Ännu en gång fick gudarna gå ut och leta. De letade länge och väl, i städerna, i byarna, och slutligen fick de syn på en liten flicka som satt vid en vattenpöl. Försiktigt såg de henne flytta mask efter mask från pölen och till den bördiga åkern som låg några steg bort. Gudarna frågade vad hon gjorde, och flickan svarade:
– Jag räddar liv.
Gudarna tittade förvånat på henne och bad henne berätta mer.
– Jo, ni förstår. Om maskarna hamnar i pölen kan de inte andas och då dör de. Dör maskarna dör också jag eftersom maskarna inte kan göra mer jord. Får vi ingen jord kan vi inte odla våra grödor. Vi kan inte heller plantera blommor, träd eller buskar för det finns inget att plantera i. Ni förstår, vi hör ju alla ihop och genom att rädda maskarna räddar jag mig själv.
Gudarna tittade förvånat på varandra. Framför dem satt ett barn som hade förstått något som de båda männen inte hade gjort. Flickan hade förstått Livets hemlighet utan att de hade viskat hemligheten i hennes öra. Gudarna lovade flickan att ta hand om maskarna om hon lovade att berätta för alla vad hon nyss berättat för dem. Att vi alla hör ihop, att vi alla är Ett, med Ett starkt, klappande hjärta, en stark, vibrerande röst, ett gemensamt, livgivande andetag. Och de blåste in all sin kraft i flickan, fyllde varje vind med hennes ord, varje våg med hennes sanning, varje solglimt med hennes strålglans. Sedan började hon gå.
Har du hört flickan? Har du lyssnat på hennes ord? Det är dags, säger hon. Dags för oss att öppna upp våra hjärtan, värna om alla, ta hand om den svaga och den starka, den vita och den svarta. Vi är alla Ett.