På nytt

Hon kallar på mig, eken i skogen. Hon har något att berätta och vill att jag skyndar mig. Jag moppar golven, säger att hon får vänta en stund och jag hör hela vägen hur hennes rötter knakar av otålighet. Snart är jag på väg, möter några dovhjortar med stora kronor som tittar förbryllat på mig, undrar varför jag dröjde och jag förklarar att jag också har ett liv att leva, där moppa golv ingår.

Jag ger henne en kram, lutar sedan ryggen mot hennes skrovliga, mossiga bark, flätar samman mina fingrar, lägger dem i knäet och stänger mina ögon. Direkt börjar hon tala. Idag är du här för att göra ingenting. Du ska inte prestera, bara lyssna. Så luta dig nu tillbaka.

Jag lyssnar och hör vindens sus i grenarna, motortrafiken en bit bort, gäss som kommer flygande och mellan trädets grenar värmer solstrålarna min kind. Efter en stund talar hon igen. Du kommer inte att höra något så länge du väljer att lyssna logiskt, så länge du väljer att se det du redan sett. Du måste väga släppa taget, släppa logiken och ge dig hän. Jag suckar och lutar mig ännu djupare mot stammen. Plötsligt sugs jag in i eken, sjunker in i hennes mellangärde och min kropp förvandlas utan egen ansträngning till en spindel; en gigantisk spindel med långa, håriga ben och en gul-vit-svart-randig kropp. Med viga, starka ben klättrar jag längs insidan av stammen, ut på de grova, slingrande grenarna och börjar spinna min tråd. Jag spinner frenetiskt, arbetar målmedvetet och fokuserat från gren till gren, löv till löv. Till slut är hela trädet inhöljt i en tjock spindelväv och plötsligt börjar det stråla. Det strålar inifrån och ut, lyser upp alla trådarna i ett oändligt ljus av regnbågsfärger och börjar sedan lyfta från marken. Min logiska hjärna ropar ”Nej!” då jag förstår att trädet är på väg att försvinna och eken svarar, genom ljudet av rötter som rycks upp, att jag ska släppa taget. Trädet försvinner och sekunden därefter växer mörkgrönt gräs upp där det stått och röda tulpaner pryder dess plats. Och jag hör orden Ur något gammalt kommer något nytt. Var inte rädd att släppa taget. Nu ska du gå.

Jag öppnar mina ögon, ger eken en vänlig klapp och skyndar iväg på lätta, snabba fötter med orden ringande i öronen: Ur något gammalt kommer något nytt.