En pandemi har härjat i Världen de senaste två åren och som en följd av den har vi fyllts med nya insikter. Insikter om hur vi har levt våra liv, hur vi vill leva våra liv och vad som är viktigt i livet. Familjer och vänner verkar antingen ha kommit varandra närmre eller ha släppt kontakten helt; vi har alla på något sätt, självvalt eller inte, rensat bland de människor vi haft runt oss och kanske även känt in vem vi vill dela våra liv med. Vi har alla insett vikten av relationer.
En insikt som växt sig stark i mig är vikten av relationen till mig själv – Me, Myself and I – och det kan ju låta lite egotrippat. Men den relationen handlar inte om att uppfatta och hävda mig själv som störst, bäst och vackrast, utan istället i all sin enkelhet verkligen älska den jag är. För, den enda människa jag behöver stå ut med i hela mitt liv är JAG. Alla andra kan jag säga Hejdå till eller välja att hålla ute i periferin. Men till mig själv kan jag inte säga Hejdå, för denna enda människa blir jag inte av med förrän jag själv är kroppsligt död. Till mig själv måste jag istället ständigt säga Hej, om och om igen, och försöka acceptera och älska mig själv med alla mina fel och brister, i all min perfekta imperfektion. Jag har fått EN kropp att bo i, så jag kan lika bra tycka om den; mata den med det bästa, röra den så som den mår bra av, älska den trots sina celluliter, gråa hår, skador och smärtor. Jag har fått EN hjärna att navigera utifrån, så jag kan lika bra tycka om den; erkänna både mina negativa och positiva tankar, min ilska likväl som glädje, min dåliga syn likväl som min vassa hörsel. Och jag har fått ETT hjärta att ledas av, så jag kan lika bra tycka om det; lyssna och försöka följa och be om dess förlåtelse när jag fegar ur.
Livet är inte lätt, inte relationer heller, men med gott mod och en god intention klarar vi av dem båda. Dela ditt liv med andra, men glöm aldrig att bjuda upp dig själv till den vackraste dansen.