Som ett gyllene tempel, som själens boning (för var ska själen annars bo när den är här på Jorden?). Det är så man ser på kroppen inom yogan – som en guldglittrande, själabärande del av oss själva. Tänk om jag vetat det när jag var 18, 22, 25. Fast jag vet inte om det hade hjälpt. Jag hade ju bestämt mig för att jag var tjock, ful, dum och att det var bäst för alla om jag blev så smal att ingen kunde se mig. Då slapp folk besväras av mitt värdelösa jag.
Men – som en pojke sa på en förskola jag arbetat på: ”Man borde alltid ha rätten att ombestämma sig”. För ett antal år sedan ombestämde jag mig. Jag insåg då att livet blir alldeles för tråkigt när det enbart kretsar kring låromfång, klädstorlekar, kalorier och avverkade träningspass. Min själ ville ju skriva, sjunga, dansa, skratta som silver och glittra som guld! Så jag började se på mig själv med snällare och mer kärleksfulla ögon och på min kropp som om den vore den vackraste och friskaste på Jorden.
Än idag finns rösten i mitt huvud; den som säger att jag är tjock, ful och dum. Men då den förut varit som ett evigt, gutturalt skrik är den idag som en sällsynt viskning. Så är det att vara missbrukare och/eller leva med tvångstankar och tvångshandlingar. Vi behöver lära oss att leva med den rösten för den finns alltid kvar, men vi behöver inte ge den någon näring.
Det vi behöver göra är det som våra kroppar mår bra av, det våra själar längtar efter. Vi behöver ge våra kroppar så mycket gott att de strålar som gyllene tempel och låta våra själar dansa glädjeberusat inuti. Det är din kropp, värd, din själ värd, hela du värd. Get out there and ✨GLOW✨!