Fotboll + yoga = sant

Jag lever med fotbollsnördar. Både maken och våra söner tänker, talar och spelar fotboll varje dag. Vid frukostbordet diskuteras det fotbollsreferat och snygga finter och på tv:n visas det alltifrån allsvenskan till favoritlaget Liverpool. Fysisk styrka är viktig och gärna ska det tävlas i än det ena, än det andra. Men mental styrka är också viktig, har de förstått, och att inte tävla, utan bara vara och njuta, är också väldigt skönt. Personligen är det det jag uppskattar mest med yoga. Att slippa tävla, slippa prestation, slippa spänna musklerna framför oändliga speglar, och bara stänga mina ögon, landa i mitt andetag och göra det som känns bra i mig. För i yoga tävlar vi inte. Yogan finns inte med på varken OS, VM eller EM, då det är svårt att mäta resultat i det yogan vill ge dig – lugn, acceptans och kärlek.

Idag höll jag en yogaklass för äldste sonens fotbollslag. 20 blivande 13-åringar och deras tränare klev in och var med på noterna. Fniss och skratt blev det när vi skakade på rumpan, pust och stön när vi gjorde yogiska armhävningar, total tystnad emellanåt och storgarv när någon råkade släppa en fis. Under tonerna till samisk jojk slappnade de av under filtar, och lugnet lade sig igen. Tills en av tränarna började snarka :). Det är det som är det goa med att leda barn; de håller varken inne på fisar eller skratt. Tack, grabbar!