Det fanns en tid då människan levde av jorden. Brukade jorden och åt det jorden skapade, drack direkt av jordens vatten, byggde hus av jord eller levde i grottor, satt direkt på jorden och kunde då känna vibrationerna där under. Vibrationer som lossade spänningar, hjälpte till att fördjupa andetaget, leva i nuet.
På vägen från jordbruk till industrialisering försvann länken mellan jord och människa. Idag köper vi vår mat i varuhusen, vatten på flaska, bygger våra hus på höjden, har slutat gå med fötterna på jorden och väljer bilen istället. Vi lever våra liv uppe i huvudet. Låter intellektet fatta besluten, fokuserar på våra tankar, fokuserar på princip, prestation, mål och belöning – och känner hur kroppen dräneras och sinnet bli utmattat och bränt.
Vi kommer inte orka länge till, det har vi börjat förstå. Så smått börjar vi odla hemma igen, hylla vårt kranvatten, andas i skogen, ta cykeln till jobbet. Vi känner ett stort behov av att laga länken till jorden, stanna upp med bara fötter mot jorden och bara stå. Stå, sträcka oss uppåt, bli den kontakt mellan jord och himmel som människan är tänkt att vara. Med fötterna väl förankrade i den mörka myllan och huvudet ända uppe vid molnen. Med tyngden neråt som en solid plattform utan sprickor och huvudet bärandes på tankar lätta som slöjmoln.
Vi känner behovet, känner längtan, känner att frustrationen börjar gå över i en målmedvetenhet. Det är nog nu, vi vill inte längre leva i stress, förtvivlan och ångest. Det är nog, vi vill inte längre tävla om vem som är bäst eller har mest. Vi vill leva i frid med oss själva och i frid med andra. Tiden är nu.
I höstens yogaklasser länkar vi oss tillbaka till jorden. Länkar till vibrationerna som finns under oss. Finner lugnet igen, bygger upp plattformen, hittar orken till att leva i den vardag som vi vill leva. Skapar våra liv med fullt stöd ifrån fotsulorna, vibrationerna och den djupa, djupa myllan.