Har du sett ett nyfött barn andas? Har du sett hur det böljar i dess kropp?
Magen är som en stor bälg som ger och tar med varje andetag, fyller den lilla
kroppen med allt vad den behöver, ut i varje cell, nerv och muskel. En bälg som
är förutsättningen för liv. En gåva barnet nyss fått.
Det svenska ordet säger det så bra. Andetag. Kroppens sätt att hålla tag om
anden, själen. Utan andningen finns ingen kropp för själen att bo i och agera
utifrån. Och vid livets sista utandning släpper kroppen taget om själen, ”Du är
fri att gå”, säger den. Jag har sett människor som jobbar med döende öppna
fönstret i en sådan stund. De släpper ut själen som får resa vidare, medan
kroppen blir till ett intet. Sorgligt. Vackert.
Livet är en lång serie av andetag. Ibland andas vi fort, ibland långsamt.
Ibland mycket, ibland lite. När rädsla och stress fyller oss andas vi inte
alls. Och det är i de stunderna som vi måste påminna oss om gåvan. Andetaget.
Andas långsamt och kroppen hinner med, andas långsamt och hjärnan får vila,
andas långsamt och själen börjar tala.
Andetaget är unikt. Du har det inte för alltid. Använd det nu.
Andas in lugn, andas ut oro. Andas in ljus, andas ut mörker. Andas in
kärlek, andas ut hat.
Andas – för att andas är att leva.