När allting annat rämnar
och alla andra springer
någonstans
finns stunden tystnaden stillheten
den efterlängtade vilan
som gör
att jag orkar vara jag
Där i orkanens öga står vinden stilla
andetaget är på paus
och jag vilar mellan utandning och inandning
tom tömd och samtidigt så fylld
av kärlek till mig
till dig
till kroppen
Jag minns det som igår
dagarna jag inte kände den kärleken
till kroppen
och som den uthålligaste vän viskade den
om och om igen:
”Du har all min kärlek, men när ska du älska mig?”
Viskningarna blev till mummel
till skrik och höga dån
och jag kunde inte annat än att stanna
och tänka:
”Älskar jag inte dig nog?”
Och svaret kom
med kroppens djupaste röst:
”Hur kan du älska när du aldrig är hemma?
Hur kan du älska när du aldrig ser mig?”
Jag grät en skvätt
för jag visste och såg
att den jag borde älska mest av alla
älskade jag minst
Så nu vilar jag och min bästa vän
i orkanens öga
där vinden står stilla
och andetaget är på paus
Vi vilar och älskar
Jag har slutat springa
och kroppen ler
Och städer kan bombas
och människor dö
det kan jag aldrig rå på
Men att finna stunden
tystnaden och stillheten
läkningen och kraften att fortsätta le
det kan jag
det vill jag
För jag älskar mig
och jag älskar dig
och så länge det finns kärlek
finns det liv