Jag har tänkt tvångstankar. Utfört tvångshandlingar. Upplevt stunder av ångest.
Tankar så mörka att jag velat hugga av mitt huvud. Handlingar så krävande att de tagit upp hela min dag. Stunder så tunga att jag slutat andas.
OCD, tvångssyndrom, finns i mitt blod, i mina gener, generationer bakåt och generationen fram. I mitt fall visade det sig som ett matmissbruk – det var så jag hanterade min ångest – och en daglig strävan efter att bli så smal så att ingen kunde se mig.
Att leva under tvång är förgörande; allt skratt tystas ner, all lycka sopas bort och jag kan idag se hur min själ stod bredvid och grät förtvivlat för att jag tänkte alla dessa mörka tankar och slog så på min kropp.
Det finns hjälp att få i olika former; en hand att hålla i kan hjälpa, ett lyssnande öra, terapi, medicin, andningsövningar. Det som hjälpt mig mest är att andas rätt. Och med rätt menar jag djupt och långt, för det andetaget ger mig en positiv kontroll över kropp och tankar och jag kan släppa allt som inte är jag.
Det är inte svårt att andas så – jag kan visa dig hur – jag gör det i alla mina yogaklasser. Och varje gång ser jag hur människorna framför mig smälter in i sig själva och där ångesten tidigare bott bor den inte längre. Det är inte humbug, inte heller något mirakel. Det är vår fulla rätt som människa.
Livet är för kort för att fyllas med tvång. Vi har viktigare saker att göra under den tid vi är här. Låt andetaget vara med dig i dina göranden och varanden. Andas dig fri ❤️