Den där känslan, när ens barn börjar bli stora och snart ska släppas ut ur boet. Känslan av vemod och samtidigt stolthet; och en liten undran om jag har fyllt dem med så mycket kärlek som de behöver. Jag funderade på det häromdagen och då bidde det en dikt…
Trevande fladdrande
forskande stapplande
fröet rör sig i vinden bar
lämnat sin moder
lämnat sin fader
för att resa
men vet ej vart
Vart är du på väg
du frö i vinden?
Vart går din resa?
Var finner du ro?
Var vill du sätta
rötter i marken?
Vad vill du kalla
ditt hem ditt bo?
Tvekande sökande
forskande fladdrande
fröet svarar med blick i mark
kan inte vägen
ser inte resan
liten och ensam
långtifrån stark
Vem vill du vara
du frö i vinden?
Vem vill du plocka
fram ur ditt sinn?
När ska det blomstra
allt som du bär på?
När ska den få dansa
själen din?
Sneglande harklande
forskande stammande
fröet svarar och tittar opp
Jag vill vara
en rakryggad blomma
Jag vill dansa
på bergets topp!
Ta då bort din trevan
du frö i vinden
ta bort din tvekan
ditt famlande sätt
var stolt i ryggen
i nacken i blicken
dansa längs vägen
och din resa blir lätt
Sträckande glädjande
vetande smilande
fröet dansar fram utan sko
nu ska jag leta
nu ska jag finna
nu vet jag vägen
till hjärtats bo.