Jag stod i en folksamling härom kvällen. Tusentals människor omgärdade mig på alla sidor (och med pandemin färskt i minnet kändes det alldeles magiskt!) och i väntan på att Gyllene tider skulle äntra scenen såg jag mig omkring. Alla dessa människor i olika skepnader: långa och korta, blåögda, bruna, med undervikt eller övervikt, påpälsade till tänderna eller i klänning så tunn. Mina ögon stannade vid en kvinna som vilt gestikulerande med sina ringprydda händer verkade berätta en historia för sina vänner. Ju längre in hon kom i historien desto mer förväntansfulla blev vännerna; deras ögon vidgades och leenden började speglades på deras läppar. Plötsligt brast de ut i skratt och med tydliga kråksparkar vid sina ögon skrattade de länge och högt. Och jag, som inte hade hört ett endaste ord, skrattade med dem.
För det går inte att stå emot de där skratten som bubblar upp ur människors inre, som får skrattrynkor att dansa i hela ansiktet och ögon att glittra som det allra mest soldränkta hav. De där skratten som är så förtrollande smittsamma, så magiskt vackra, att inget rouge eller läppglans kan nå upp till dess skönhet. De där skratten som läker oss in på cellnivå och gör livet värt att leva. Tänk om livet enbart kunde bestå av sådana skratt, hur gott hade det inte känts i hjärtat och magen då?
Och det kan ju livet, om det är glädje vi väljer att fokusera på, och om vi väljer glädje om och om igen. Om vi inte låter petitesser, påtryckningar och propaganda få fäste i våra hjärnor och i vår hud, utan istället fyller på med så mycket glädje, kärlek, tålamod och acceptans som vi kan. Varje dag, varje natt och i varje bana. För Månen snurrar runt Jorden och Jorden runt Solen om jag så skrattar eller gråter. Allt går i sin utvalda bana och varför ska jag då inte gå i min bana med skrattet som följeslagare och med glädje som vackraste rouge?
Tunga perioder kommer och går – i mitt liv, i Världens – och jag antar att de tillhör ett levande liv. Dagar kommer då vi behöver få fälla våra tårar. Vi kan låta de dagarna vara just dagar, och inte veckor eller år, och när de dagarna är förbi kan vi påminna oss själva och varandra om glädje och skratt igen. Det är upp till oss. Det är upp till mig. Och jag väljer GLÄDJE om och om igen 😊.