På sistone har jag funderat en hel del på varför jag gör det – ägnar så många timmar varje vecka åt att göra yoga – och härom morgonen dök ordet upp som fick polletten att trilla ner. Pensionsförsäkring.
Jag vill kunna vakna på morgonen utan att känna mig vingabruten och slö. Jag vill kunna resa mig ur soffan på kvällen utan att göra \”gammelljud\” (att man stönar till av ansträngning). Jag vill kunna ha ett aktivt sexliv och inte hindras av klimakteriebesvär. Jag vill kunna klättra i träd med mina barnbarn. Jag vill kunna kliva upp på en köksstege utan att vara rädd för att tappa balansen när jag är 70. Jag vill kunna skruva av hårda lock från glasburkar när jag är 80. Jag vill kunna skratta högt och hjärtligt och känna att livet är värt att leva när jag är 90, om jag nu lever så länge. Och den dag jag sluter mina ögon för gott vill jag kunna säga till mig själv att jag verkligen levt så medvetet jag kan, att jag verkligen har älskat och att jag ångrar ingenting.
Det är därför jag gör det – djupandas så ofta jag kan, sitter i stillhet och känner in, böjer bakåt och framåt, åt vänster och höger – för att jag vill leva ett gott liv även när jag är äldre. Och den försäkringen kostar inga pengar, bara tid och lusten att vara med mig själv. Sat Nam.