Ofta får jag frågan om yoga är svårt? Om yoga är något du måste vara vig för att utöva? Eller kunna sitta still i timmar för att klara av? Nej, blir mitt svar. Enligt yogisk filosofi har vi redan gjort alla yogapositioner som finns som foster i mammas mage; vi är alltså fullärda yogisar när vi kommer ut för att möta Världen. Yoga är inte svårt, särskilt inte den jag undervisar i (kundaliniyoga och medicinsk yoga) som är väldigt tillåtande, inkännande, och där det fungerar att sitta på stol i många övningar. I oss alla kan vi redan yoga. Vi behöver bara påminna sinnet, visa kroppen – och efter några gånger är vi ”på banan” igen.
![\"\"](\"http://www.thelightofmysoul.se/wp-content/uploads/2018/06/moln.jpg\")
Att tvivla på sin egen förmåga är väldigt tärande. Ofta har vi lättare för att misstro än tro på oss själva. Ofta är det lättare att inte försöka än att faktiskt göra det. Det är något jag har funderat mycket på den senaste veckan. Jag har alltid velat bli författare – sedan åtta års ålder är det en väldigt levande dröm i mig – och i fem år har en bokidé velat ta plats i mig. En bok vill bli skriven av min hand, min penna, och redan innan jag skrivit första meningen har jag bestämt mig för att det kommer att bli svårt. Svårt. Jobbigt. Nästintill omöjligt. Och istället för att göra ett försök hittar jag en massa distraktionsämnen. Jag distraherar mig själv för att slippa ta tag i boken. Gör flädersaft. Handlar nya kläder till barnen. Skapar en ny hemsida. Gör om i mitt hem. Badar. Pillar mig i naveln. Och hela tiden känner jag det där molnet över mig, som i början var ett lätt slöjmoln men som nu blir gråare och gråare för varje dag. Molnet som säger, mullrar och åskar, att – ”flickebarn, tar du inte itu med det du ska göra kommer jag att bringa det allra största oväder över dig”. Oväder i form av ett aldrig nöjt och aldrig tyst sinne.
Och jag hör molnet, vänder mig upp med ansiktet mot det gråa och säger ursäktande: ”Men jag kan inte. Jag är ingen författare. Jag vet inte hur man gör. Tänk om… tänk om jag misslyckas…” Genom det gråa, mörka och stora ser jag då två ögon som tittar spänt på mig: ”Bestäm dig inte innan för hur det ska gå, för du vet ingenting. Du ska bara göra. Bara skriva. Och skriva det allra vackraste du kan. Ingen begär något mer. Det finns inga misslyckanden. Det finns bara försök. Så försök.”
”Jävla skitmoln”, tänker jag, ” jag ska försöka”.