För mig har det alltid varit en trygghet att veta – veta vad som har hänt, veta vad som kommer hända, veta vad som förväntas av mig. Med denna vetskap har jag känt kontroll över situationer, över mitt liv. Men på senare år har jag kommit fram till att jag vet ingenting (ibland är det skönt att bli äldre!). Om framtiden vet jag ingenting, och har aldrig vetat. Jag kan tro mig veta, ana vad som ska hända, men vet inget med säkerhet. Om det förflutna vet jag ingenting. Jag… har mina upplevelser, mina minnen, men vad är egentligen ett minne? Det jag minns från barndomen minns jag ur ett barns perspektiv; det är ett subjektivt minne och kanske inte alls så sant som jag tror det är. Hur kan jag idag veta att det jag upplevde som barn var sant? Jag menar inte att förringa mina minnen, men inte heller ta dem på så stort allvar.
Det enda jag med säkerhet vet är nu: var jag är, vem jag är med, hur jag mår. Vad som sker om tio minuter vet jag inte. Total lycka, katastrof eller slentrian vardag? Jag vet inte – det enda jag vet är nu. NU. Förflutet och framtid kan innehålla ”hittepå”, faror som aldrig funnits och aldrig kommer finnas. Allt jag har är nu. Allt jag vet är nu. Det som är sant är nu. Om resten vet jag ingenting och behöver heller inte veta. Andas in. Andas ut. Nu.