Som blivande 40-åring inser jag att jag varit med ett tag. Det som äldre ofta pratar om, att din acceptans ökar med åren, känner jag av nu. Även tålamodet med mig själv och andra har ökat. Men något som också ökat är de fysiska ålderstecknen, och de ökar för varje dag. Ansiktshåret har ökat; fjunen på käkbenen blir fler och fler för varje dag och jag undrar i mitt stilla sinne om jag kommer ha skägg när jag är 60. De grå huvudhåren har också ökat och inom kort kommer jag att se ut som silverryggen jag såg i naturprogrammet häromdagen. Även celluliterna har ökat; apelsinhuden jag tidigare bara läst om har nu infunnit sig starkt på mina lår. Vid åsynen av dessa börjar den ena hjärnhalvan skrika: torrborstning, styrketräning och aldrigmerastranden! Medan den andra hjärnhalvan lugnt konstaterar: So what?
So what om jag kommer att se ut som en fjunig, gråhårig apelsin? Vad spelar det för roll i det stora hela? Min lycka sitter inte i mitt utseende, utan i kärleken till mig själv och inställningen till livet. Kroppen, detta fantastiska skal som gett mig fullkomliga barn och lyckostunder på Jorden, inte ska jag klanka ner på den. Varför se med avsky på den del av mig som ger mig liv varje dag? Varför låta de negativa tankarna ta över? Om jag låter dem ta över betyder det enbart att jag levt i snart 40 år och inte lärt mig någonting.
Nej, jag ska ta och lyssna på den där andra hjärnhalvan, och jag råder dig att göra detsamma. Låt oss bära våra celluliter med värdighet.